Det var historiens varmaste vinterdag, kanske nattens ljuvligaste minut på veckans fjärde dag som jag såg honom. Varenda hormon i min 14-åriga kropp slog volter och startade inbördeskrig för att aldrig finna sig till rätta igen. Dagen jag träffade honom flög jag in i en dimma som jag fortfarande lever i. En dimma full av kärlek och magi.
Det askblonda håret som prydde hans huvud rufsade till sig av vindens kalla pustar, hans havsblåa ögon glittrade vackert i solen och han log. Det var det vackraste leendet jag någonsin skådat, det var just det leendet som fick hela min existens att rubbas.
Hur skulle jag få honom att falla för mig så som jag föll för honom?
Killen som fanns så nära men ändå så långt borta.
Killen vars blick kunde få mig att falla knäsvag ner på jordens hårda skorpa.
Killen med skrattet som var lika underbart som fågelkvitter en varm vårmorgon.
Killen som fick alla andra killars existens obetydliga.
Han som alltid kunde få mig till leende, vad som än inträffat.
Den där killen, han som stal mitt hjärta genom att bara titta mig djupt in i ögonen. Min ögonsten, min ängel.

-Alex